till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat undan honom och tagit röret, och med årorna lyckades Lotten få ekan upp i vinden igen, så att nu strök den ner åt Aspö- sund med god gång.

Carlsson var en liten fyrkantig vermländing med blå ögon och näsa krokig som en syskon- hake. Liflig, lekfull och nyfiken var han, men sjöafTärerna förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö for att ta hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta be- fattning med, sedan gubben Flod gått ur lifvet och enkan satt ensam vid gården.

Men näf Carlsson nu ville börja pumpa flic- korna om ställningar och forhållanden, så fick han rigtiga skärkarlssvar:

— Ja si, det vet jag intel Ja si, det kan jag inU säga I Ja si, det vet jag rakt inte.

Sä dem blef han inte klok på !

Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick öfver fjärdar och strömmar, tills mörkret föll och stjernorna tågade upp. Då bar det af ut på det stora vattnet, der Hufvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man förbi en ruskprick, ibland ett hvitt sjömärke, som såg ut som ett spöke; än lyste qvarliggande snödrifvor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när man gick öfver dem; en yrvaken trut skrämdes upp från